Det som alltid är lite tråkigt med Almedalen är att det existerar så många olika kretslopp, och att de så sällan möts.
På förmiddagens seminarium inom ramen för Kultur i Almedalen var det idel välbekanta ansikten; mest kulturfolk, skulle jag tro. Kulturarbetare och kulturadministratörer.
Och på eftermiddagens ekonomiska seminarium var det förstås mest näringslivsfolk. Trots att det verkligen handlade om politik och det ändå är ”politikervecka”, var det enbart en (1) politiker där!
Visst är det tråkigt? Man skulle önska att de olika sfärerna möttes lite oftare, men samtidigt är det väldigt tidstypiskt eller, som min pappa skulle säga, typiskt för den individualiserade tid vi lever i.
Det är lite som när jag åkte på semester i höstas med mina fyra väninnor – och alla skulle äta sin egen mat. Vi kunde helt enkelt inte enas om en gemensam måltid, utan till slut satt vi där med fem olika maträtter, på grund av olika dieter och ideal.
Lite likadant känns det i Almedalen, trots retoriken om att vara en ”mötesplats”.
UPPDATERING
Fast det finns förstås undantag, som när Pussy Riot dyker upp. Då märks kulturens gränsöverskridande kraft på allvar!